Varför socialpedagogik?
För mig är svaret egentligen ganska enkelt.
Jag vet hur det känns att vara på andra sidan.
Jag var själv en del av systemet under flera år som barn.
Och en natt förändrades allt.
När rätt människor var på jobbet
Jag och mina syskon anlände mitt i natten till ett barnhem i en polisbil.
Jag minns naturligtvis inte varje detalj från den tiden.
Men jag minns människorna.
Och framför allt vad det betydde att rätt människor var på jobbet när vi kom.
Pedagoger som tog emot oss när vår värld hade vänts upp och ner.
För dem var det kanske ännu ett arbetspass. För oss var det något helt annat.
De gav oss trygghet när vi behövde den som mest.
De åren gjorde ett starkt intryck på mig och har följt med mig genom livet, även långt efter att jag själv lämnade systemet.
Sedan kom nästa familj
Efter ungefär ett år på barnhem kom jag och mina syskon hem till en mamma som inte var klar.
Så en tur till på barnhem.
Så hem till mamma som fortfarande inte var klar.
Så vidare till fosterföräldrar.
Ännu en gång hade vi en otrolig tur.
Vi hamnade hos rätt familj ❤️
De tog emot oss med öppna armar och gav oss något som vi kanske inte riktigt förstod värdet av då.
Det var inte självklart för oss från början.
Att komma in i en ny familj och plötsligt förväntas känna sig hemma är inte något som bara händer.
Det tog tid.
Men vi lärde känna dem. Vi lärde oss att lita på dem.
Och vi lärde oss att älska dem.
Livet gick vidare
I dag är både jag och mina syskon sedan länge utanför systemet.
Vi har byggt våra egna liv och fått våra egna familjer.
Vi försöker, precis som alla andra, göra det så bra vi kan.
Och vi gör fel.
Massor av dem.
Det hör väl till att vara människa, förälder och en del av en familj.
Vår historia definierar inte allt vi är i dag.
Men den finns där. Den har format oss och är en del av det vi bär med oss.
För mig har den också påverkat var jag till slut hamnade yrkesmässigt.
Så varför socialpedagogik?
Jag har hunnit göra många olika saker i mitt liv.
Jag har drivit företag, arbetat med människor, byggt webbplatser, skrivit för medier och tillbringat ett par år på heltid framför datorn som skribent.
Och kanske är det egentligen inte så konstigt.
Jag vet vad rätt pedagog kan betyda när livet inte fungerar som det ska.
Jag vet vad det betydde för oss.
Man kan inte rädda alla.
Man kan inte lösa varje problem och man får långt ifrån alltid se resultatet av det man gör.
Men ibland handlar arbetet kanske inte om det.
Ibland handlar det om att vara rätt människa på rätt plats när någon behöver det.
Precis som några människor en gång var för mig och mina syskon.
Så varför socialpedagogik?
För att jag själv är en del av den historien.
Och om jag under mitt arbetsliv kan göra skillnad för bara en människa på samma sätt som andra en gång gjorde för oss, då har det varit värt det.
Detta är bara en kort trailer av mitt liv.
Kanske skriver jag hela historien en dag?