I Sverige var jag italienare.
Sedan flyttade jag till Danmark och blev svensk.
Det är egentligen ganska fascinerande hur en flytt kan förändra hur andra människor ser på en – utan att man själv har förändrats överhuvudtaget.
Jag är fortfarande samma person.
Svensk mamma och italiensk pappa
Jag föddes i Sverige med en svensk mamma och en italiensk pappa.
Och om man nu förväntar sig den klassiska bilden av hur en svensk och en italienare ser ut kan vi lika gärna vända på den direkt.
Pappa var blond och hade blågrå ögon.
Mamma, som kom från Norrland, var mörkare och hade gröna ögon.
Jag har ingen bild på mamma. Du kan läsa mera om det här.
En ganska cool mix, om du frågar mig.
Men det var framför allt mitt namn som gjorde att människor i Sverige placerade mig i det italienska facket.
Fischetti.
Det räckte.
I Sverige var jag italienare
Under skoltiden blev jag italienaren.
Det fortsatte faktiskt även senare i vuxenlivet.
Det var inte nödvändigtvis något negativt.
Det var bara en enkel etikett.
Jag hade det italienska namnet och den italienska pappan, alltså var jag italienaren.
Och någonstans blev det naturligtvis också en del av min identitet.
Sedan, 1993, flyttade jag till Danmark.
Där hände något intressant.
Min italienska sida försvann nästan över en natt.
I Danmark fanns det ingen diskussion
I Danmark var jag svensken.
Punkt.
Jag kunde säga att min pappa var italienare.
Jag kunde heta Fischetti hur mycket jag ville.
Det spelade ingen större roll.
Jag kom från Sverige.
Alltså var jag svensken.
Och det var aldrig något negativt.
Det var bara ett väldigt danskt konstaterande.
Det är också något jag har lärt mig att uppskatta med danskar efter alla dessa år.
Det finns ofta inte så mycket emballage runt saker och ting.
En spade är en spade.
Och en svensk är tydligen en svensk, även om han inte är full.
Och även om han heter Fischetti.
Men vad känner jag mig som?
Det är kanske den mer intressanta frågan.
För identitet handlar trots allt inte bara om vad andra kallar oss.
Om jag själv ska svara ärligt känner jag mig mer svensk än italiensk.
Jag föddes i Sverige och växte upp där.
Det svenska sitter djupt i mig på ett sätt som är svårt att förklara eftersom det aldrig har behövt förklaras.
Det bara finns där.
Samtidigt är jag lika stolt över min italienska sida.
Det är min pappa, mitt namn och en del av min familjehistoria.
Den delen försvinner inte bara för att jag känner mig mer svensk.
Och efter mer än tre decennier i Danmark har naturligtvis även Danmark satt sina spår.
Det vore nästan märkligt annars.
Kanske behöver man inte välja
När jag var yngre tänkte jag nog mer i tydliga fack.
Svensk eller italienare.
I dag känns det mindre viktigt.
Jag kan vara svensk och samtidigt bära med mig min italienska bakgrund.
Jag kan ha bott större delen av mitt vuxna liv i Danmark utan att behöva bli mindre svensk för det.
Men jag älskar Danmark.
Och jag känner mig idag lika mycket dansk som svensk.
Det ena behöver inte ta bort det andra.
Kanske är det också det fina med identitet.
Vi bestämmer en del själva.
En del får vi från våra föräldrar och platsen där vi växer upp.
Och en del får vi tydligen av människorna omkring oss.
I Sverige var jag italienaren.
I Danmark blev jag svensken.
Själv har jag hela tiden bara varit Mimse ”Mimmo”