Efter tolv år inom socialpedagogiken har jag lärt mig en sak som jag bär med mig i nästan varje möte med en brukare.
Det handlar inte om att få rätt, vinna en diskussion eller visa vem som bestämmer.
Det handlar om något betydligt viktigare. Att faktiskt hjälpa människan framför mig.
Jag har arbetat med människor under många år. Tolv av dem inom socialpedagogiken, men jag hade med mig en hel del erfarenheter redan innan jag började.
Och om det är något jag har lärt mig så är det att en konflikt sällan blir bättre av att någon måste vinna.
Det kanske låter självklart.
Men i praktiken är det inte alltid så enkelt.
Jag kan vinna. Men borde jag?
När jag hamnar i en diskussion med en brukare, eller märker att en situation är på väg att utvecklas till en konflikt, försöker jag alltid tänka på samma sak.
Hur kan jag hjälpa den här människan?
Inte hur jag ska få rätt.
Inte hur jag ska avsluta diskussionen snabbast möjligt.
Och framför allt inte hur jag ska vinna.
För om jag verkligen använder allt jag kan, all min erfarenhet, min förmåga att argumentera och min position som professionell, då är chansen ganska stor att jag kan få sista ordet.
Jag kan vinna diskussionen.
Och brukaren förlorar.
Kanon, eller hur?
Fast vänta lite.
Om mitt jobb är att hjälpa en människa, och den människan går därifrån med känslan av att ha förlorat mot mig, hur mycket har jag då egentligen hjälpt?
Det är en fråga jag ofta har ställt mig.
Det handlar inte om att alltid ge efter
Nu betyder det här naturligtvis inte att jag tycker att man ska säga ja till allt.
Absolut inte.
Det finns gränser, regler och situationer där vi som professionella måste stå fast vid ett beslut.
Ibland måste vi också säga nej.
Det är en del av arbetet.
Men för mig finns det en stor skillnad mellan att stå fast vid något och att göra en diskussion till en maktkamp.
Jag kan säga nej utan att förödmjuka någon.
Jag kan hålla fast vid en gräns utan att behöva bevisa att jag bestämmer.
Och jag kan lyssna på en människa även när jag inte håller med.
Det ena utesluter inte det andra.
Vi har inte samma förutsättningar
Det här tycker jag är viktigt att komma ihåg.
När jag möter en brukare kommer vi inte alltid in i situationen med samma förutsättningar.
Jag är där som professionell.
Jag har min utbildning, min erfarenhet och mitt uppdrag. Jag kan ofta lämna situationen och gå hem när arbetsdagen är slut.
För brukaren kan det handla om något helt annat.
Kanske frustration. Kanske en känsla av att inte bli förstådd. Kanske något som har byggts upp under hela dagen.
Och ibland handlar diskussionen inte ens om det vi faktiskt diskuterar.
Det har jag fått lära mig genom åren.
Därför försöker jag förstå vad som ligger bakom reaktionen innan jag bestämmer mig för hur jag ska bemöta den.
Det lyckas inte alltid.
Jag är också människa.
Ibland är det bästa att inte få sista ordet
En sak jag har blivit bättre på med åren är att låta en diskussion stanna innan den går för långt.
Jag behöver inte alltid förklara en gång till.
Jag behöver inte alltid övertyga.
Och jag behöver definitivt inte ha sista ordet.
Ibland är det bättre att backa lite, ge situationen tid och återkomma när båda är lugnare.
Det betyder inte att jag har förlorat.
Det betyder att jag har valt att inte göra situationen värre.
För mig är det en ganska viktig skillnad.
Och ibland kan det vara just det som gör att vi faktiskt kommer vidare.
Det finns säkert böcker om allt det här
Jag vet att det finns mängder av böcker, teorier och pedagogiska metoder som handlar om konflikthantering, bemötande och relationer.
Och de har naturligtvis sin plats.
Men det här är ingen genomgång av teorier.
Det är bara mina egna erfarenheter efter tolv år inom socialpedagogiken och ett arbetsliv där jag har mött många olika människor.
För mig har grundtanken alltid varit ganska enkel.
Jag är inte där för att vinna över någon.
Jag är där för att hjälpa.
Och det betyder ibland att jag måste lägga mitt eget behov av att ha rätt åt sidan. För mig handlar det om att hitta en lösning vi båda kan leva med.
Och nej, jag vill inte höra om hur det är i det verkliga livet!
Vad är egentligen en lyckad situation?
Jag tror att vi ibland mäter framgång på fel sätt.
Om en diskussion slutar med att brukaren gör precis som jag säger kan det se ut som ett lyckat resultat.
Men vad händer efteråt?
Har vi byggt förtroende?
Har personen känt sig lyssnad på?
Har vi kommit närmare en lösning som faktiskt fungerar?
Eller har jag bara fått min vilja igenom?
För mig är det stor skillnad.
Jag vill hellre avsluta en svår situation med en relation som fortfarande fungerar än med känslan av att jag vann.
För i morgon möts vi kanske igen.
Och dagen efter det.
Det är då relationen verkligen betyder något.
Jag vill inte vinna över människan jag ska hjälpa
Efter alla dessa år har jag fortfarande inte alla svar.
Jag gör misstag. Jag kan bli frustrerad och ibland inser jag i efterhand att jag borde ha hanterat en situation annorlunda.
Men det är också en del av att arbeta med människor.
Man lär sig.
Och jag försöker fortfarande hålla fast vid samma enkla tanke som jag började med.
Om jag vinner diskussionen men förlorar människans förtroende, då har jag kanske vunnit helt fel sak.
För mig handlar socialpedagogik inte om att vinna över andra människor.
Det handlar om att hjälpa dem vidare.
Och det är faktiskt inte mer komplicerat än så.
Ps / Detta är min syn på det. Jag är inte professor i socialpedagogik.